Mentalt var det en plåga

Efter min halvt vansinniga cykeltur igår så kan jag fortfarande stå på mina ben, trodde att jag skulle ha mer ont i rumpan och trodde även att jag skulle ha betydligt mindre ont i knäna än vad jag har, får ta en lugn kvällspromenad med Selma för att varva ner knäna helt enkelt.

Att cykla fyra mil är egentligen ingen insats värt att skryta över men jag är stolt vilket som, jag klarade det och det psykiska var betydligt mycket jobbigare än det fysiska. Precis vad jag behöver träna upp och jag visste att känslan skulle vara underbar när jag väl var framme.

Har nyss vinkat av mor och far, vi är hus-ko-höns-hund och katt-vakt för nu åker de ner mot stora staden och sen vidare mot varmare breddgrader, är så glad för deras skull och de förtjänar det verkligen men nog blir man lite orolig när de lärda säger på vädret att det är klass-1 varning p.g.a. värmen där nere men nog ska det gå bra.

Nu väntar jag besök från Renée, hon är verkligen saknad.

Jag kan, vill och vågar.