Den obligatoriska

Idag är det två år sedan jag första gången Jussa kom till mig, tänk vad tiden går fort, har hunnit med så mycket under dessa två år. Sen är jag så stolt över hur Jussa har utvecklats, hur han har blommat ut som individ. Från början var det tufft, första gången jag träffade honom förstod jag att vägen skulle vara lång, nu är vi äntligen i hamn. Denna underbara hund kan så mycket.

Den obligatoriska gråta-åt-slutet-på-Greys-Anatomy gråten är bortgjord och fast det är repriser och man sett avsnitten så är det lika bra som innan.

Bara denna natt kvar, sen är jag ledig över jul. Man ser inte sig själv i spegeln längre, ser bara en blek person med vita läppar och mörka ringar runt ögonen med näsblod om vartannat, har helt enkelt jobbat för mycket. Kroppen börjar säga ifrån.