Tragedi

Under morgonens arbete har nyhetssändningarna ständigt gått, man har arbetat under rysningar och tvivel. Hur kan ett sånt hat skapas hos en ensam man. I vår, måste säga ändå trygga tillvaro här uppe i skogarna, i vår verklighet finns inte bomber och vapen. Det som ständigt händer nere i Mellanöstern har nu kommit upp till norden, först i Stockholm och nu i Oslo, men framför allt alla dessa ungdomar som nu inte längre finns i livet är ofattbart. Men det är bevisat, man behöver inte ha en turban och svart skägg för att vara högextremistisk och bomba, de kan även vara en av oss.


Man ställer sig frågan varför, vi kommer nog inte få något riktigt svar på varför denna sjuka människa valde att ta sig till ön där ett politiskt läger ägde rum och börja döda en efter en. Man kan vara tänka sig vilken skräck och panik som måste funnits då, att han spottar den norska polisen i ansiktet och använder deras uniform, den uniform som ska representera trygghet.

Det är stunder som denna man börjar tvivla på mänskligheten.

Alla mina tankar går till dessa ungdomar som just nu är 91 i antal, de som dog under bombningarna och alla anhöriga. Man förstår inte vilken smärta, oro, förtvivlan och ångest de anhöriga går igenom.

Men vi kommer att gå vidare, minnet av denna dag kommer alltid finnas med, men minnet av det kommer att blekna. Norge kommer gå vidare, kanske inte nu på en gång, tiden läker sår men ärr består.

Man får bara hoppas att det inte kommer hända igen, att ingen galning till extremist tar sitt automatvapen och tar sig till en ö full med ungdomar mellan 15-30 år och börjar skjuta. Hoppet är det enda vi kan hålla oss fast vid.