Nog är man bra lycklig

När det stormar på havet är det skönt att veta vart ens trygga hamn finns, och ja, nog får man kalla det lycka!

Denna sommar har varit en tuff hund-sommar så min hundflock minskat från tre till en. Mitt hundhjärta blöder och kommer vara trasigt länge. Min älskade Kaja som var det närmsta man kan komma i Bella-form fast då i hundform. En kopia av mig och man brukar väl säga sådan matte, sådan hund och ja det stämde verkligen på oss. Lika bitskt och tillät ingen att trampa oss på tårna, inte i onödan i alla fall. Min första hund och som jag fick kämpa för att tygla henne, men skam den som ger sig för till slut blev som precis som jag ville ha henne, som jag!
Armas mår bra hos uppfödaren, dock utan bollar men man kan ju inte ha kvar allt i livet, skratt! Skämt åsido så är jag glad och lättad att han fick stanna där.

Barnen mår bra och tiden bara rinner iväg. Mina älskade barn! Tänk att nu har man två och det är precis som med första, man förstår inte vad man gjorde innan dom. Det är så självklart att både Selma och Ville finns i ens liv.

Nu ska jag dricka upp mitt kaffe och brottas med en deg, för här ska det bakas bröd!